När gemene man tänker på profiler inom längskidåkning dyker förmodligen namn som Gunde Svan och Björn Dählie upp mer ofta än sällan. Två legendariska idrottsmän som har vunnit skottkärror fulla med medaljer som bevis på deras fantastiska förmåga att åka skidor. Ingen skugga skall falla på varken Gunde eller Björn men för mig finns det ett annat namn som jag håller lite högre, lite närmre hjärtat och som känns lite mer varm choklad och kanelbullar. Jag talar naturligtvis om den amerikanska tjejen Kikkan Randall. Smaka på det namnet mina damer och herrar. Kikkan. Randall.
För mig symboliserar Kikkan en union mellan två av mina favoritplatser i världen, USA (vilket var min favoritplats redan innan jag hade satt min fot där - influerad av populärkultur?) och Sverige. Varje gång jag hör hennes namn får jag en förnimmelse av svensk sommar med dans runt midsommarstången i knästrumpor och american apple pie. Jag sluter ögonen och låter tanken flyta iväg till Kikkans barndom i Salt Lake City. Jag hör en lönnfet flicka med rödrosiga kinder ropa efter Kikkan på skolgården -Kikkan, are you going to ski today after school or can we play nintendo and eat hamburgers? Jag hör hur det svenskklingande namnet skär sig med barnets amerikanska dialekt. Det låter inte som det svenska uttalet men jag kan ändå finna det charmigt och tryggt. Det finns något trivsamt och familjärt med en amerikansk tjej som ropar efter en kompis som har ett käckt svenskt smeknamn som förnamn.
För mig symboliserar Kikkan en union mellan två av mina favoritplatser i världen, USA (vilket var min favoritplats redan innan jag hade satt min fot där - influerad av populärkultur?) och Sverige. Varje gång jag hör hennes namn får jag en förnimmelse av svensk sommar med dans runt midsommarstången i knästrumpor och american apple pie. Jag sluter ögonen och låter tanken flyta iväg till Kikkans barndom i Salt Lake City. Jag hör en lönnfet flicka med rödrosiga kinder ropa efter Kikkan på skolgården -Kikkan, are you going to ski today after school or can we play nintendo and eat hamburgers? Jag hör hur det svenskklingande namnet skär sig med barnets amerikanska dialekt. Det låter inte som det svenska uttalet men jag kan ändå finna det charmigt och tryggt. Det finns något trivsamt och familjärt med en amerikansk tjej som ropar efter en kompis som har ett käckt svenskt smeknamn som förnamn.
Första gången jag hörde Kikkans namn var från Jacob Hårds munläder under de olympiska spelen i Salt Lake City 2002. Sedan dess har jag haft ett särskilt intresse för henne och en permanent inneboende miniatyrbeundrare i mig som alltid har kramat tummarna extra hårt när Kikkan varit i spåret. Idag vann Kikkan sin första mästerskapsmedalj under VM i Liberec och jag glädjer mig verkligen åt hennes framgång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar