Varför ätbara trosor är värre än döden

Jag råkade se lite på teve häromdagen. Det var ett avsnitt av Seinfeld där George (han den fede) hade kommit på ett sätt att uppnå total lycka. Enligt honom skulle en kombination av mat och sex vara den ultimata upplevelsen. I drömscenariot får mannen sig en skön åktur med en fager jungfru samtidigt som han tuggar i sig lite pastrami vid sidan av. Själv har jag aldrig förstått tjusningen med att kombinera mat och sex. Var för sig är de båda naturligtvis angenäma aktiviteter men tillsammans får de snarare motsatt effekt än den avsedda. Jag ryser av obehag när jag tänker på att plocka med klassiska sextillbehör som jordgubbar, choklad och vispgrädde till sängen. Det ger ungefär samma äckelkänsla som svettiga fötter och håriga armhålor på tjejer. Varför skulle någon vilja smyga upp en tonfiskbaguette lite diskret ur nattduksbordet under sexakten eller sitta svettig i bar lekamen och skala räkor och pulla samtidigt? Jag kan verkligen inte tänka mig något värre än att äta samtidigt som man har sex. Eller jo, de kan jag förmodligen om jag verkligen tänker efter men det är alltid roligt att avsky banala saker. Det är samma sak som när människor säger att det inte finns något värre än människor som inte tvättar händerna efter ett toalettbesök. Egentligen kan man räkna upp en del saker som är värre om man bara anstränger sig lite. Folkmord och spädbarnsväldtäkt är två saker som jag kommer på utan några större svårigheter. Aja, det jag vill säga är att mat och sex är en äcklig kombo. Så var det med det.

Kan detta vara det mest motbjudande bilden på internet (inkl. fugly)?

En titt i min skambyrå

Jag fick en kommentar härförleden av en kille som en gång hade ett vackert färgrikt hårsvall innan han nyligen gjorde sig av med vartenda hårstrå på "en helt vanlig dag i Colombia" förmodligen under inflytande av en lokal snöby (den typen som man kan åka slalom i trots plusgrader). I kommentaren framfördes en fråga angående en eventuell anställning på sveriges television. Jag har själv inte velat skylta med ett sådant prestigefyllt uppdrag men eftersom det redan är uppe vid ytan så kan jag bekräfta att det stämmer. Jag kombinerar nu alltså mitt frilansjobb som läsarreporter på sydsvenskan.se/svedala med att vara frilansgiggande bloggare för svt. En fin kombination som jag sätter stort värde vid att klara av med bravur.

Det enda jag gör om dagarna är att titta på teve och de enda kanalerna jag ser på är svt 1 och 2. Därför var det svårt för mig att missa gårdagens Babel även om jag ändå aldrig skulle få för mig att göra en sån tabbe. Jag gillar verkligen svts kulturprogram. Främst Babel men Sverige!, Musikministeriet och Hype är också riktiga godbitar som rekommenderas varmt. Hur som helst, i gårdagens Babel var det ett inslag om ett populärt tillhåll i malmö som heter skambyrån. Det är en klubb där kända och okända människor går upp på scenen och läser upp gamla dagboksanteckningar, dikter eller låttexter från barndomen/tonåren. Detta är naturligtvis oerhört underhållande, genant och skräckinjagande på en och samma gång. Ungefär som fallskärmshoppning. Fast litterärt. Från en tid då allt var svart eller vitt. Hat eller kärlek. På liv och död. Ungefär som denna bloggen, fast på riktigt. Jag skulle vilja ta tillfället i akt och bjuda på en gammal oskyldig not från mitt väldigt sporadiska dagboksskrivande på mitten av nittiotalet. Följande utdrag är med autentisk stavning och inkluderar avslutningsrim.

Hej dagboken idag är det den 31/12 -1994. Jag har presis bytat om till andra kläder för vi ska på kalas efter som det är nyårsafton. Vi ska till familjen Sörensson. Vi bor nära dom så vi ska gå dit men det vill inte Erika för att hon är rädd för såna som skjuter smällare. Jag tror hon har pest men vi ska gå i allafall. Det ska nog gå bra i allafall. Nej nu måste jag sluta för att vi ska gå nu. nyårsfest - med lite pest.

Jäkligt tråkig dagboksanteckning om jag får säga det själv. Inte alls särskilt pinsam och hade förmodligen inte platsat på skambyråns scen. Vart är fantasin? Skrivglädjen? Mina innersta hemligheter? Får nog leta lite djupare i skrivbordslådorna bland busterposters och gamla thunderkings.

Kikkan - en amerikansk skiddrottning

När gemene man tänker på profiler inom längskidåkning dyker förmodligen namn som Gunde Svan och Björn Dählie upp mer ofta än sällan. Två legendariska idrottsmän som har vunnit skottkärror fulla med medaljer som bevis på deras fantastiska förmåga att åka skidor. Ingen skugga skall falla på varken Gunde eller Björn men för mig finns det ett annat namn som jag håller lite högre, lite närmre hjärtat och som känns lite mer varm choklad och kanelbullar. Jag talar naturligtvis om den amerikanska tjejen Kikkan Randall. Smaka på det namnet mina damer och herrar. Kikkan. Randall.

För mig symboliserar Kikkan en union mellan två av mina favoritplatser i världen, USA (vilket var min favoritplats redan innan jag hade satt min fot där - influerad av populärkultur?) och Sverige. Varje gång jag hör hennes namn får jag en förnimmelse av svensk sommar med dans runt midsommarstången i knästrumpor och american apple pie. Jag sluter ögonen och låter tanken flyta iväg till Kikkans barndom i Salt Lake City. Jag hör en lönnfet flicka med rödrosiga kinder ropa efter Kikkan på skolgården -Kikkan, are you going to ski today after school or can we play nintendo and eat hamburgers? Jag hör hur det svenskklingande namnet skär sig med barnets amerikanska dialekt. Det låter inte som det svenska uttalet men jag kan ändå finna det charmigt och tryggt. Det finns något trivsamt och familjärt med en amerikansk tjej som ropar efter en kompis som har ett käckt svenskt smeknamn som förnamn.

Första gången jag hörde Kikkans namn var från Jacob Hårds munläder under de olympiska spelen i Salt Lake City 2002. Sedan dess har jag haft ett särskilt intresse för henne och en permanent inneboende miniatyrbeundrare i mig som alltid har kramat tummarna extra hårt när Kikkan varit i spåret. Idag vann Kikkan sin första mästerskapsmedalj under VM i Liberec och jag glädjer mig verkligen åt hennes framgång.

Snövita svenskar i skid-vm?

Kalla står över premiären i skid-VM och Britta Norgren blir avstängd från densamma.



Jag ser på sportnytt på TV. Kalla står framför presskåren och ser jäkligt obekväm ut när hon med darrig röst förklarar att hon lyssnat till hjärtat och väljer att stå över torsdagens 10 km för att istället satsa på sprinttvälingen. Det hela känns ganska dåligt motiverat och jag får känslan att det är något som inte riktigt står rätt till. Lite senare samma kväll läser jag en annan nyhet om skidlandslaget på text-tv. Britta Norgren har för höga blodvärden och stängs av från allt tävlande i 5 dagar och missar därmed premiärtävligen. De höga blodvärdena förklaras av att Britta har varit magsjuk och därmed blivit uttorkad vilket fått värdena att gå över den tillåtna gränsen. En annan möjlig förklaring till höga blodvärde är att den testade skidåkaren har dopat sig. Dettaa tänker alla omedelbart på när det gäller åkare från andra länder men inte när det gäller våra svenska idrottare. Då köper man landslagets förklaring med hull och hår.



Det jag frågar mig själv är om Kalla och Norgren möjligen har använt något otillåtet preparat vilket är orsaken till Norgrens höga blodvärde. Kalla väljer att stå över på grund av rädsla för vad eventuella blodprov i samband med torsdagens tävling skulle kunna visa. När det sen är dags för sprinttävlingarna så har hon fått mer tid att kunna återställa värdena till normal nivå. Detta är naturligtvis en ganska vild hypotes men varför skulle svenska idrottare alltid vara helt snövita?

Stjärnorna på slottet

Det kretsar mkt kring sveriges television här i bloggen just nu. Jag måste nämligen kommentera den kommande säsongen av den finkulturella dokusåpan "Stjärnorna på Slottet". Under pompa och stått har kanalen stolt tillkännagett att Björn Ranelid, Tommy Körberg och Kjell Bergqvist kommer att deltaga i kommande upplaga. Jag kan inte tänka mig mer kittlande namn för produktionen. Dessa kontroversiella genier och åsiktmaskiner bjuder på sköna citat och bygger verkligen upp förväntningarna på en grym teveproduktion. Jag vet vilket jag ser mest fram emot. Säsong sex av Entourage eller kommande Stjärnorna på Slottet? Det är ett jävligt close race och det gör att jag känner mig äldre än någonsin. Så gammal att jag slänger in omotiverade svordomar här och där i mina bloggtexter för att känna ett uns av ungdomlig och ytterst opåkallad uppkäftighet. Hur som helst, jag känner en längtan till Stjärnorna på slottet lik den man känner inför ett VM-slutspel i fotboll.

Kungar med Pungar

Jag är mkt glad. Det beror inte på alla citodon jag knapprat på sista tiden. Inte alls. Det beror på att polisernas rätta ansikte äntligen visas upp i våra medier (egentligen anser jag inte att kommersiella medier är våra utan de styrs av politiska och monetära intressen och används för att bilda opinion bland folket som gynnar makthavarna men mer om det någon annan gång). Sveriges fördomsfulla poliser, vårt samhälles beskyddare, kallar fina och skötsamma ungdomar i rosengård för apajävlar och blattajävlar, de använder neutrala namn som Oskar Neger och Neger Niggersson vid den interna utbildningen och skrattar hånfullt åt en transexuell person som tar livet av sig. Allt är alltså precis som vanligt i den uniformerade styrkan men oturligt nog läcker händelserna ut till sensationslystna medier och det börjar bubbla upproriskt bland sveriges medborgare. Men är detta verkligen nyhetsmässigt material? Egentligen. Jag kan inte tänka mig att någon är särskilt förvånad. Om man tänker efter. Alla vet väl att poliser är maktmissbrukande svennefascister som inte bangar för att banka på frugan rejält om hon glömt vändsteka ägget till bakisfrullen efter en blöt utekväll med grabbgänget från den lokala polisstationen eller "kungar med pungar" som de gärna kallar sig själva och även har tryckt på de t-shirts som de bär under polisuniformen när de spöar upp förståndshandikappade och highfivar. På tal om fördomar då.

Ett barns perspektiv på näringslära

Människans personliga värderingar och verklighetsuppfattning förändras hela tiden utan att man egentligen lägger någon större vikt det. Transformationen pågår konstant vare sig individen uppmärksammar det eller ej. Erfarenheter och informationssökande berikar kunskapsbanken och ger nya perspektiv på livet i allmänhet och ens egen omgivning i synnerhet. Från en ung ålder börjar individen forma en verklighetsuppfattning som ofta är felaktig men som kan vara intressant att reflektera över i efterhand.

När jag var yngre trodde jag att det bara var sötsaker, snacks och snabbmat (här vidare benämnt som "gottebord") som kunde anlägga fetma. Jag var övertygad om att man kunde äta hur mkt som helst av nyttig mat utan att gå upp i vikt. Jag kunde till exempel känna mig sjukt hälsosam när jag åt 2 kg potatis och ett paket flingor istället för en isglass. Jag ansåg att jag gjorde kroppen en tjänst. Eftersom jag tränade fotboll fem gånger i veckan och mixade in andra idrotter övrig tid var denna felaktighet inget som resulterade i övervikt. Den kanske rent av var nödvändig i mitt fall. När jag såg vuxna som var kraftigt överviktiga blev alltid lika förvånad eftersom jag antog att de måste ha ätit en jävla massa gottebord, och i min värld var gottebord något som enbart barn hade giltligt passerkort till. Kalorier, energibalans och metabolism var begrepp som inte fanns i mitt vokabulär. Till mitt försvar ingick inte näringslära i läroplanen för Svedalas lågstadieskolor. Vilket iofs kanske var lika bra eftersom en hårt idrottande tonåringskropp behövde alla kalorier den kunde komma över, och ännu bättre om de kom i kolhydratform. Men idag när många kids sitter och töntar sig framför datorer istället för att idrotta så skulle det kanske var passande att införa näringslära som skolämne. God hälsa är trots allt den viktigaste grundstenen för att kunna leva ett rikt liv.

Ät du hamburgaren lilla vän. Så länge du lämnar pommesen vid sidan så är det ändå inte onyttigt. (det trodde jag som kid iaf)

t minus 31 h

Tänk att sitta så mkt i en grön soffa att man får ont i korsryggen bara av tanken att fortsätta sitta där. Tvinga sig att stå upp tills benen inte orkar bära en längre. Falla ihop som en tonårsdröm på golvet och perspirera ut sin frustration. Livet i pausläge. Vänta på att plockas i sönder på ett rostfritt operationsbord. Ta jävligt flippade foton för att känna tre mikrogram kreativitet frigöras i blodet. Odla glest skägg istället för att skaffa flickvän. Gå ut i snön och känna sig för gammal att göra snöänglar men tillräckligt ung för att kasta snöbollar på fönster. trots allt känns det ok. filmen är inte stoppad. bara pausad. och snart spelar vi fast forward igen.

Hur mobiltelefoner får mig att bli negativt inställd till kollektivtrafik och hur vi bör leva i ett harmoniskt samhälle

Jag har lätt att se andra människor som irritationsmoment särskilt i situationer där umgänget är påtvingat. Min inställning grundar sig i uppfattningen att moderna människor har en tendens att inte visa hänsyn mot andra. Vi kan låta kollektivtrafiken få statuera ett exempel.

Det första jag alltid försäkrar mig om innan jag stiger ombord på tåg el. buss är att min mobil är i ljudlöst läge. Jag vill inte att mina medpassagerare ska störas av ljudsignaler vid eventuella meddelande eller inkommande telefonsamtal under färden. Det är dock mänskligt att fela och jag har full förståelse för om man då och då råkar glömma sätta mobilen i ljudlöst läge vid påstigning. Men vid dessa tillfällen förutsätter jag att varje vettig människa rättar till sitt misstag omedelbart efter mobilens första intrång i bussens trivsamma ljudkuliss... Nähä, där kom visst en signal till. Nu får det väl ändå vara nog? Det hörs ju att det kommer från en och samma mobil. Biip Biip bipbipbip. Människohelvetet sitter och "chattar" via sms och tvingar resten av bussen att lyssna till meddelandets signal gång efter gång. Jag frågar mig själv hur i helvete man kan vara så satans ignorant för andra människors trivsel. Detta är ett beteende som är helt obegripligt för mig och som jag tyvärr stöter på allt för ofta. Kan vi inte bara leva i symbios och ta hand om varandra? Steg 1 mot utopi. Stäng av mobilen när du transporterar dig kollektivt.

Om asiatiska tjejers rökvanor.

Där stod hon, denna risätande skönhet, och bolmade röda prince som en graciös skorsten. Jag ville inte bara gå vidare och låta henne försvinna ut ur mitt liv. Inte så enkelt och pungkulelöst. Jag stålsatte mig med en general white portionssnus och fick en skönt snurrig vibe. Med nicokicken i ryggen gick jag med långsamma steg fram till henne. Hon stannade upp och tittade på mig. Jag frågade på min sköna kaliforniska engelska -"do you want to go and eat sushi with me?" Hon tittade kallt på mig. Nästan igenom mig. Vi stod kvar så ännu en stund. Sekunderna tickade långsamt som vore de klistermarinerade. Jag började fundera att hon kanske inte förstod engelska. Det är ju faktiskt inte alla asiater som är språkligt välskolade. Plötsligt särar hon sina lipglossade läppar och säger -"alltså du kan prata svenska med mig." Jag upptäcker genast mitt simpla misstag. Inga äkta asiatiska chix röker cigg. Det är en vana som endast adopterade tonårsasiater lägger an. De som är traditionellt fostrade österlänningar är pura och ambitiösa och framför allt så röker de aldrig cigg. Hur kunde jag missa en sån grundläggande samhällskomponent?