Subtitles

Populärkulturens livmoder är en plats i väst som tretton brittiska kolonier valde att namnge Amerikas förenta stater. I dagens samhälle (Jag hatar att använda begreppet, i dagens samhälle, men gör det ändå relativt ofta. Dagens samhälle är ett uttryck som frekvent används, för att göra en akademisk ansats, bland vitt slödder. Således är det olyckligt att en man av god börd, som bloggförfattaren, oförsiktigt slänger sig omkring med sådana fraseringar, men låt gå för denna gång.) där teve och musik utgör navet för den industrialiserade världens vardag kommer således de flesta och bästa produktioner från USA och språket som används är engelska. Eftersom den industrialiserade världen är globalt lokaliserad (övertydlig?) kommer språkförbistringar uppstå. Här uppstår ett behov av översättning som tillgodoses av så kallade textremsor (enligt tyda.se) eller "subtitles" som det benämns på engelska.

En rolig effekt av textremsor är att man då och då kan få reda på saker innan det händer eller sägs på vita duken. För många filmgenrer spelar det inte så stor roll men inom komedins värld tvingas tittaren att ta en beslut. Ska man skratta när man ser ett skämt på textremsan eller ska man skratta när det sägs av skådespelaren? Även om de flesta av oss talar och förstår engelska någorlunda väl till mycket väl, läser man ändå textremsorna när de finns där. De som skrattar när punchlinen dyker upp på textremsan kan ofta uppfattas som något off och hamnar inte i det flow som filmen är tänkt att upplevas. Den som däremot skrattar när skådespelaren säger sin replik uppfattas som halvfalsk eftersom det omöjligt är ett ärligt skratt, utan ett skratt för skrattets skull. Hur ska man då göra? Mitt råd är att skratta när du verkligen uppfattar något som roligt, då kommer du skratta när du läser det på textremsan. Skippa skrattet för skrattets skull. Ännu bättre är om samtliga i filmsällskapet är engelskspråkiga och ni har en dvd, då kan ni välja bort svenska textremsor och istället se filmen som det är tänkt. From me 2 U.